Fy fan vad jag är bra!
Jag har sprungit min första ultramaraton! Jag tog mig runt Lidingö Ultras 50 backiga kilometrar på den ganska så fina tiden 5 timmar, 12 minuter och 56 sekunder. Så himla nöjd! Det var ett fantastiskt trevligt lopp med trevliga medlöpare och underbara funktionärer som peppade och hejade. Vädret var lite trist; kallt och blåsigt och på slutet även ganska blött, men det gjorde inte så mycket. Efter loppet blev det en lång varm dusch och så lång tid i bastun som jag orkade med. Redan då hade benen stelnat ganska så ordentligt. Alla rörelser gjorde ont och jag gick som en krabba. Påklädningen var svår. S fick komma och hämta mig och jag satt som på nålar i bilen för varenda muskel på baksidan antingen krampade, ilade eller brände. Ajaj, jag körde nog liiiite för hårt va! Mina ben hatade mig! Idag, två dagar senare, är de fortfarande förbannade men det går ändå åt rätt håll. Jag kan förresten verkligen rekommendera kompressionsstrumpor (som stödstrumpor fast sitter åt mer runt vaden). De gör underverk för stumma trötta griniga vadmuskler! Igår morse kunde jag inte räta ut benen helt, men så drog jag på mig strumporna och det var som att ha ett par nya vader. Visst är de fortfarande ömma, men mycket mer samarbetsvilliga. Jag har lovat mina ben att inte utsätta dem för några flera långa pass på ett bra tag nu, men kan ändå inte låta bli att snegla på andra uppkommande långlopp. Jag älskar att springa! Och ja jag är galen ;)
Vad jag har insett denna helgen:
1. Kompressionsstrumpor är guld!
2. Jag har världens bästa pojkvän och sambo! Han har servat mig, lagat mat, peppat, skjutsat, hämtat, masserat, stått ut med att hela lägenheten stinker tigerbalsam, osv osv. Och han är stolt över mina prestationer. Äkta kärlek!
3. Mannagrynsgröt finns att köpa på tetra och är riktigt bra mat under träningspasset.
4. De som springer ultra regelbundet är sjukt vältränade. Vad sägs om segrartid 3:30 i herrklassen! Crazy! Skulle tro att de inte har en bråkdel av den träningsvärk jag känner heller.
5. Man förbränner väldigt många kalorier på att springa i 5 timmar, och det är inte lätt att äta ikapp efteråt när man är tröttare än tröttast. Jag gjorde dock mitt bästa och satte i mig bl.a. proteindryck, ostkaka, hemgjord pizza, godis, glass och chips. Även dagen efter. Jag har bestämt mig för att jag får fortsätta frossa till dess att träningsvärken släppt ;)
Vad jag har insett denna helgen:
1. Kompressionsstrumpor är guld!
2. Jag har världens bästa pojkvän och sambo! Han har servat mig, lagat mat, peppat, skjutsat, hämtat, masserat, stått ut med att hela lägenheten stinker tigerbalsam, osv osv. Och han är stolt över mina prestationer. Äkta kärlek!
3. Mannagrynsgröt finns att köpa på tetra och är riktigt bra mat under träningspasset.
4. De som springer ultra regelbundet är sjukt vältränade. Vad sägs om segrartid 3:30 i herrklassen! Crazy! Skulle tro att de inte har en bråkdel av den träningsvärk jag känner heller.
5. Man förbränner väldigt många kalorier på att springa i 5 timmar, och det är inte lätt att äta ikapp efteråt när man är tröttare än tröttast. Jag gjorde dock mitt bästa och satte i mig bl.a. proteindryck, ostkaka, hemgjord pizza, godis, glass och chips. Även dagen efter. Jag har bestämt mig för att jag får fortsätta frossa till dess att träningsvärken släppt ;)
Nu så
Nu ligger inte bollen hos mig längre. Anställningsintervju #2 är avklarad. Jag hoppas-hoppas-hoppas att jag lyckades charma dem (igen, det gick ju bra förra veckan!)! Fick någon fråga där som jag inte var riktigt förberedd på, men jag hoppas att svaret jag svamlade ihop var tillräckligt. Jag tror inte en enda fråga i en intervju på 75 minuter kan stjälpa så mycket faktiskt. Om ca två veckor vet jag svaret. Hoppas-hoppas-hoppas! Efter intervjun mötte jag upp J som jobbar på det företaget där jag hoppas bli anställd. Vi gick ett kvarter bort och fikade och snackade strunt. Träffar honom allt för sällan så det var kul. Hoppas vi blir kollegor nu! :)
Det händer saker!
Anställningsintervju imorgon. Nummer 2. Nummer 1 var förra veckan. Då kände jag att det här ska jag ha, det här är mitt. Ska försöka behålla den känslan. Fick också besked idag om att jag inte är aktuell för ett annat jobb jag sökt. Men det hade jag redan listat ut. Och nu skiter jag i det och fokuserar på det här jag KAN få istället. Wish me luck!
Onsdag och lite nere
Jag vet inte om det är för att jag tagit bort all konditionsträning den här veckan som jag är lite nere idag? En stor anledning till att jag springer är för att jag mår så fantastiskt bra av det. Det finns ett begrepp som heter "runners high". Endorfin utsöndras i hjärnan när man springer. Ibland blir det så mycket så att man faktiskt blir hög på det, på riktigt. Jag har upplevt det flera gånger och det är jättehäftigt! I alla fall så är det väl inte helt orimligt att tänka att om man brukar springa mycket men sen tar lite uppehåll så kan man må lite dåligt därför att hjärnan har börjat utveckla lite av ett beroende. Jag tror det i alla fall. Och anledningen till att jag inte springer nu är alltså för att jag ska springa så långt på lördag och måste vara fräsch i benen tills dess. Jag vilar mig i form. Det behövs eftersom jag sprang så hårt i söndags, och jag är livrädd för att bli skadad. Jag missade så mycket av förra årets tävlingssäsong, kom bara till start i tre lopp sammanlagt, så jag höll på att tappa träningsmotivationen totalt. Men nu är den tillbaka och på max, och det läget vill jag behålla.
Jag har modifierat ett citat av Nalle Puh en smula. "Ingen kan vara nere med en ballong". Jag säger att ingen kan vara nere efter en löprunda. Eftersom jag inte ska springa idag heller så önskar jag mig en ballong.
Jag har modifierat ett citat av Nalle Puh en smula. "Ingen kan vara nere med en ballong". Jag säger att ingen kan vara nere efter en löprunda. Eftersom jag inte ska springa idag heller så önskar jag mig en ballong.
Lidingö Ultra
Jag är en velig typ. Det vet nog de som känner mig väldigt väl. Nu i helgen var det tänk att jag skulle springa Kungsholmen runt, en halvmara. Eller kanske Spring Cross, 12 km terräng. Men absolut inte att jag skulle ge mig på Lidingö Ultra - det var jag ju verkligen inte redo för. Gissa vad jag nu är anmäld till? Jo - Lidingö Ultra. Och gissa hur långt loppet är? Jo 50 kilometer. Femtio tusen meter. Helt galet! Har jag tränat då? Nja jag har förvisso sprungit mycket här under senvintern och våren, men mitt första långpass sprang jag för bara två helger sen. Då sprang jag 24 km. Och i söndags sprang jag 35. Men jag vet att jag klarar 50, jag vet jag vet jag vet! Ingenting är omöjligt om man bara vill det tillräckligt mycket. Och jag vill verkligen springa 50 km på lördag, och därför kommer jag att lyckas också. Folk omkring mig tycker jag är galen, och jag är nog beredd att hålla med. Men som jag brukar svara - man får ju ostkaka när man kommer i mål! :D
Bansträckning ser ni nedan:
Håll tummarna för okej väder är ni snälla!
Bansträckning ser ni nedan:
Håll tummarna för okej väder är ni snälla!
Om jag fick bestämma
Om jag fick bestämma helt fritt hur mitt liv skulle se ut så skulle jag välja så här:
1. S har fått ett nytt, BRA jobb där han flyger från Arlanda eller (möjligtvis Landvetter). Ja jag vill sätta mig själv i första rummet, men det här är en förutsättning för resten av mina önskemål.
2. Jag hittar ett jobb med bättre stämning än mitt nuvarande, men med ungefär samma förmåner (flex, jobba hemmifrån etc)
3. Vi har hittat och köpt det där huset på landet som vi går och suktar efter. Boyta ca 100 kvm, en ordentlig tomt med fruktträd och bärbuskar, närhet till vatten för fiske och paddling, snickarverkstad åt S, hyfsat nära både Arlanda (eller Landvetter) och min arbetsplats.
4. I närheten av huset finns en ridanläggning med ridhus där jag kan stalla upp egen häst eller bli medryttare.
5. S börjar känna att han är redo att skaffa barn.
6. Min kattallergi har gått över och vi kan skaffa den där blå brittiska korthårskatten som vi pratat om och till och med bestämt namnet på.
Verkligheten ser istället ut så här:
1. S är uppsagd till sista augusti. Det finns en minimal chans att han blir återanställd och jag tror att han tar den om han får chansen, men det kommer bara ge oss ännu mer tid i ovisshet då hans bolag är både instabilt och ohederligt. Han har sökt många andra jobb men tas inte ens in till intervju så det ser inte så bra ut tyvärr.
2. Jag har ett bra jobb med bra förmåner, okej lön etc, men har hamnat i en ond cirkel där jag är omotiverad, känner låg tilltro till mina chefer och helt enkelt inte jobbar bra för jag ser ingen vits med det. Jag har många kollegor som är väldigt bittra och det smittar...
3. Just nu bor vi 2 i en etta på 40 kvm. Det är inte hållbart i längden. Vi tittar på hus trots att vi inte kan köpa just nu. Har hittat ett näst intill perfekt hus, i alla fall på pappret. Snickarverkstaden saknas men det ska väl gå att ordna. Men vi kan som sagt inte köpa nu när S står inför arbetslöshet.
4. Jag har just nu prioriterat bort all ridning. Det gick så dåligt i höstas så jag har valt att spara de pengarna det kostar med ridlektioner och använda dem till annat istället. Att ha egen häst här i Stockholm är inte ett alternativ. Fy satan vad dyrt det är. Plus att det tar tid att ta sig till de ridanläggningar som finns i närheten där hästarna lever drägligt och får hagvistelse varje dag.
5. S har börjat nämna att han vill ha barn i framtiden, så långt har vi kommit med den punkten haha! Det känns som att det kommer behövas en "olycka" för att vi ska komma till skott med det, för det är så mycket han vill hinna göra först. Givetvis kommer jag aldrig lura S för att försöka bli med barn utan hans vetskap, men jag kan på sätt och vis förstå varför en del kvinnor gör så mot deras män. Barnlängtanshormonerna är inte att leka med! De ringer i klockan så frekvent så jag tror jag får tinnitus snart. Hur som helst så är det ändå inte läge att skaffa barn nu. Dels eftersom S inte ser ut att ha jobb framöver. Dels eftersom vi faktiskt inte varit tillsammans så himla länge.
6. Kattallergin är kvar så vitt jag vet. Träffar inte katter så ofta. På sista tiden när jag umgåtts med katter (kan inte hålla mig borta, de är ju så mysiga) har jag dock inte reagerat på dem. Men jag vågar inte tro att allergin är på väg tillbaka. Det trodde jag med min morotsallergi för ett par år sen och tog därför och rev ner lite råa morötter i min sallad. Trodde jag skulle dö sen, när jag tagit två tuggor av salladen och kände halsen svullna igen och rösten försvinna. Nej det där aktar jag mig för.
Så vad kan jag göra för att få min nuvarande situation att gå till min drömsituation?
1. Jag kan inte påverka S jobbsituation. Där får jag acceptera att det är som det är och peppa honom att fortsätta söka nya jobb. Helst vill jag att han slutar flyga, för hela branschen verkar rutten, men det är ju hans drömyrke! Och alternativet till att sluta flyga är att utbilda sig till något annat. Att vara sambo med en högskolestudent i 3-5 år är inte heller något jag direkt önskar. Det är inte heller vägen till huset på landet som vi trånar efter.
2. Jag söker nytt jobb så sakteliga. Var på intervju förra veckan, hos "Sveriges föräldravänligaste företag". Håller tummarna för det. I övrigt går det segt. De flesta jag sökt jobb hos hör inte av sig alls. Jobbar på att försöka ändra min inställning till mitt nuvarande jobb, men jag vet inte om det är möjligt. Det går upp och ner.
3. Eftersom S blir arbetslös snart så är det inte läge att flytta på sig just nu. Annars kunde ett alternativ vara att köpa en lite större lägenhet tills vidare. Men som det verkar så har vi kvar ettan. Det blir billigast och mest praktiskt så.
4. Eftersom jag självmant har valt att inte rida just nu så är det heller ingenting jag prioriterar att ändra på.
5. Händer det så händer det. Jag önskar lite grann i smyg att det ska hända. För jag tror inte på att vänta tills man känner sig redo, då kommer det aldrig hända. Men jag vill inte att mina barn ska växa upp i Stockholm, så därför vill jag vara hyfsat nära en lösning på punkterna ovan, och så vill jag så klart att S ska vara med på noterna också. Vi har pratat om vad som händer ifall det skulle ske en olycka och han säger att han stöttar mig och respekterar mitt val, men det betyder inte att vi lyckas hålla ihop det.
6. Det finns sprutor man kan ta, s.k. hyposensibilisering, men jag har helt enkelt inte tagit itu med det ännu. Just nu är det inte läge eftersom det är pollensäsong, men kanske till hösten. Fast då dyker det väl upp något annat. Det är allt för lätt att hitta undanflykter tyvärr. Hur många undanflykter innehåller inte det här inlägget? Jag vill helst inte räkna...
1. S har fått ett nytt, BRA jobb där han flyger från Arlanda eller (möjligtvis Landvetter). Ja jag vill sätta mig själv i första rummet, men det här är en förutsättning för resten av mina önskemål.
2. Jag hittar ett jobb med bättre stämning än mitt nuvarande, men med ungefär samma förmåner (flex, jobba hemmifrån etc)
3. Vi har hittat och köpt det där huset på landet som vi går och suktar efter. Boyta ca 100 kvm, en ordentlig tomt med fruktträd och bärbuskar, närhet till vatten för fiske och paddling, snickarverkstad åt S, hyfsat nära både Arlanda (eller Landvetter) och min arbetsplats.
4. I närheten av huset finns en ridanläggning med ridhus där jag kan stalla upp egen häst eller bli medryttare.
5. S börjar känna att han är redo att skaffa barn.
6. Min kattallergi har gått över och vi kan skaffa den där blå brittiska korthårskatten som vi pratat om och till och med bestämt namnet på.
Verkligheten ser istället ut så här:
1. S är uppsagd till sista augusti. Det finns en minimal chans att han blir återanställd och jag tror att han tar den om han får chansen, men det kommer bara ge oss ännu mer tid i ovisshet då hans bolag är både instabilt och ohederligt. Han har sökt många andra jobb men tas inte ens in till intervju så det ser inte så bra ut tyvärr.
2. Jag har ett bra jobb med bra förmåner, okej lön etc, men har hamnat i en ond cirkel där jag är omotiverad, känner låg tilltro till mina chefer och helt enkelt inte jobbar bra för jag ser ingen vits med det. Jag har många kollegor som är väldigt bittra och det smittar...
3. Just nu bor vi 2 i en etta på 40 kvm. Det är inte hållbart i längden. Vi tittar på hus trots att vi inte kan köpa just nu. Har hittat ett näst intill perfekt hus, i alla fall på pappret. Snickarverkstaden saknas men det ska väl gå att ordna. Men vi kan som sagt inte köpa nu när S står inför arbetslöshet.
4. Jag har just nu prioriterat bort all ridning. Det gick så dåligt i höstas så jag har valt att spara de pengarna det kostar med ridlektioner och använda dem till annat istället. Att ha egen häst här i Stockholm är inte ett alternativ. Fy satan vad dyrt det är. Plus att det tar tid att ta sig till de ridanläggningar som finns i närheten där hästarna lever drägligt och får hagvistelse varje dag.
5. S har börjat nämna att han vill ha barn i framtiden, så långt har vi kommit med den punkten haha! Det känns som att det kommer behövas en "olycka" för att vi ska komma till skott med det, för det är så mycket han vill hinna göra först. Givetvis kommer jag aldrig lura S för att försöka bli med barn utan hans vetskap, men jag kan på sätt och vis förstå varför en del kvinnor gör så mot deras män. Barnlängtanshormonerna är inte att leka med! De ringer i klockan så frekvent så jag tror jag får tinnitus snart. Hur som helst så är det ändå inte läge att skaffa barn nu. Dels eftersom S inte ser ut att ha jobb framöver. Dels eftersom vi faktiskt inte varit tillsammans så himla länge.
6. Kattallergin är kvar så vitt jag vet. Träffar inte katter så ofta. På sista tiden när jag umgåtts med katter (kan inte hålla mig borta, de är ju så mysiga) har jag dock inte reagerat på dem. Men jag vågar inte tro att allergin är på väg tillbaka. Det trodde jag med min morotsallergi för ett par år sen och tog därför och rev ner lite råa morötter i min sallad. Trodde jag skulle dö sen, när jag tagit två tuggor av salladen och kände halsen svullna igen och rösten försvinna. Nej det där aktar jag mig för.
Så vad kan jag göra för att få min nuvarande situation att gå till min drömsituation?
1. Jag kan inte påverka S jobbsituation. Där får jag acceptera att det är som det är och peppa honom att fortsätta söka nya jobb. Helst vill jag att han slutar flyga, för hela branschen verkar rutten, men det är ju hans drömyrke! Och alternativet till att sluta flyga är att utbilda sig till något annat. Att vara sambo med en högskolestudent i 3-5 år är inte heller något jag direkt önskar. Det är inte heller vägen till huset på landet som vi trånar efter.
2. Jag söker nytt jobb så sakteliga. Var på intervju förra veckan, hos "Sveriges föräldravänligaste företag". Håller tummarna för det. I övrigt går det segt. De flesta jag sökt jobb hos hör inte av sig alls. Jobbar på att försöka ändra min inställning till mitt nuvarande jobb, men jag vet inte om det är möjligt. Det går upp och ner.
3. Eftersom S blir arbetslös snart så är det inte läge att flytta på sig just nu. Annars kunde ett alternativ vara att köpa en lite större lägenhet tills vidare. Men som det verkar så har vi kvar ettan. Det blir billigast och mest praktiskt så.
4. Eftersom jag självmant har valt att inte rida just nu så är det heller ingenting jag prioriterar att ändra på.
5. Händer det så händer det. Jag önskar lite grann i smyg att det ska hända. För jag tror inte på att vänta tills man känner sig redo, då kommer det aldrig hända. Men jag vill inte att mina barn ska växa upp i Stockholm, så därför vill jag vara hyfsat nära en lösning på punkterna ovan, och så vill jag så klart att S ska vara med på noterna också. Vi har pratat om vad som händer ifall det skulle ske en olycka och han säger att han stöttar mig och respekterar mitt val, men det betyder inte att vi lyckas hålla ihop det.
6. Det finns sprutor man kan ta, s.k. hyposensibilisering, men jag har helt enkelt inte tagit itu med det ännu. Just nu är det inte läge eftersom det är pollensäsong, men kanske till hösten. Fast då dyker det väl upp något annat. Det är allt för lätt att hitta undanflykter tyvärr. Hur många undanflykter innehåller inte det här inlägget? Jag vill helst inte räkna...
