Seaside Secrets

Sen sov jag dåligt. Benen var "febriga". Kroppen ömsom svettades, ömsom frös. Jag hade sagt på kvällen att jag tänkte cykla tisdag förmiddag och springa (Running Club på Balance) på kvällen. Men efter den oroliga natten vaknade jag till regn som smattrade mot fönsterblecket och jag tog genast bort cyklingen ur planeringen. Istället åkte jag till Ikea. Fikade med jordgubbscheesecake och kaffe (bara 20 kr) och bunkrade upp på bra-att-ha-saker. Köpte också skorpor och hjortronsylt i deras matbutik. Trevligt att ha hemma i höst! :)

Kom nog på minst en handfull ursäkter sen varför jag inte skulle behöva springa på kvällen, men jag lyckades avfärda varenda en. Cyklade till gymmet. Hade bara cyklat ett par minuter när himlen fullkomligen öppnade sig. Jag tycker sånt är roligt, kan inte låta bli att skratta. För vad ska man annars göra? Kom fram helt dyngsur, men det gjorde inget - jag skulle ju ändå bli blöt sen. På schemat för dagen stod - intervaller! Woho! Fortfarande inte min favorit men jag bet ihop och körde ett riktigt bra pass. Det kändes ordentligt i benen när jag cyklade hem kan jag lova.

Nu säger hjärnan "snääälla Karin, jag vill cykla imorgon, jag vill inte vila!". Men jag SKA vila. Hjärnan vill mer än vad mina ben och min rygg orkar med. Jag är inte i samma form som jag var i våras när jag tränade som mest och jag måste ge musklerna en rimlig chans att ta sig dit utan att jag skadar mig på vägen. Det är lätt att glömma bort hur "det var" för inte allt för länge sen. Jag började springa regelbundet för bara två år sen. Innan dess tränade jag kanske 1-2 ggr i veckan. I början hade jag ont i benhinnorna mest hela tiden. Sen i mars 2009 sprang jag mitt första riktiga millopp (Tjurruset ej inräknat) och det gick väl rätt hyfsat, men då hade jag sönder min fot. Jag supinerar rätt kraftigt på höger fot, och mina skor som jag köpt nya föregående september visade sig i mars redan vara helt snedslitna så jag sprang ett millopp på maxkapacitet i sneda skor, och sen ville inte min fot mer. Jag vilade i ca 6 veckor. Sen när jag skulle börja träna igen fick jag influensa och var borta i två veckor. Sen kom jag igång igen, för att återigen insjukna i nån slags kortinfluensa. Det hände upprepade gånger förra året. Jag missade 70% av mina planerade lopp pga fotskadan och mina återkommande sjukdomar.

Nu har jag, peppar peppar, haft mitt friskaste år på länge, och jag hoppas att det håller i sig. Jag tror att det beror på följande:

1. Jag fick min astmadiagnos i november förra året och i och med det började jag ta mediciner som gjort mig mindre infektionskänslig i luftvägarna.

2. Jag äter bättre. Mindre kolhydrater och mycket mer frukt och grönt.

3. Jag har tagit ner mina förväntningar och målsättningar. Jag gör det jag tycker är roligt, när jag känner för det. Vill jag inte träna en vecka så gör jag inte det. Vill jag träna 12 pass en vecka så gör jag det. Jag gör saker för min egen skull i högre utsträckning nu och mindre för att jag "förväntas göra det".

4. Kroppen har vant sig vid belastningen och blivit jämnstark. Alla komponenter har kommit till samma nivå i styrka.

Jag har satt upp en del mål för höstens lopp och även vågat mig på att anmäla mig till några lopp nästa år, men jag tar det inte på så stort allvar. Jag vill gärna ha ett nytt pers på 5 och 10 km. På halvmaran blir det pers hur jag än gör eftersom jag aldrig sprungit distansen tidigare. Och jag vill gärna hinna med en till ultra innan året är slut. Lyckas jag med allt detta så blir jag jättelycklig. Jag har realistiska mål som jag borde kunna klara. Men gör jag inte det så är det inte hela världen heller. Jag tränar inte för att tävla, jag tävlar för att träna. För att motivera mig själv att ta mig över ännu fler hinder och för att få kvitto på att det jag gör faktiskt gör mig bättre; snabbare och starkare. Att jag blir snabbare och starkare vet jag innerst inne. Man måste inte springa Tjejmilen eller Stockholm Marathon för att märka det. Men det är kul att få sina resultat registrerade i böckerna. Lämna ett litet avtryck.