I love horses
En gång i tiden var det definitivt sant. Jag älskade verkligen hästar. Jag älskade förvisso alla djur som gick att klappa på. I princip hela tonårstiden tillbringade jag i stallet. Jag tog alla chanser jag fick till att rida och jobbade ideellt hur många timmar som helst på ridskolan. Sen fick jag en egen ponny och så här i efterhand vet jag inte om det var bra eller dåligt egentligen. Jag är mina föräldrar evigt tacksam för att de köpte ponnyn till mig och betalade för den. Jag är oerhört lyckligt lottad som fick den möjligheten. Men det visade sig vara en svårhanterlig liten häst vi köpt, och ganska snabbt avtog min entusiasm för hästar och ridning. Även om jag utvecklades mycket som ryttare under de här åren så lärde jag mig aldrig rida ponnyn ordentligt och mitt självförtroende tog ganska stor skada. Så när jag flyttade hemifrån till en ny stad för att börja på universitetet blev det rätt naturligt att lägga ridhjälmen på hyllan.
För ungefär 1½ år sedan återupptog jag så ridningen. Jag rider inte alls i samma omfattning nu som tidigare. Idag har jag mycket svårt att tänka mig att skaffa egen häst igen. Blotta tanken på det får mig att rysa. Det är alltför mycket negativt förknippat med hästägande. Att rida på ridskola passar mig bra eftersom jag kommer dit, gör iordning min häst för veckan, rider, pysslar om hästen och åker hem sen. Jag behöver inte bry mig om stallhyror, foderstat, veterinär, hovslagare, utrustning. Jag behöver inte planera över huvud taget. Perfekt! Trots det känner jag att det är något som saknas när jag rider mina lektioner. Det är för opersonligt. Jag får varken någon relation till hästen eller till stallet där jag rider. Ganska ofta rider jag hästar som jag inte riktigt kommer överens med, hästar jag inte skulle ha ridit om jag fått välja fritt. Det känns lite tråkigt. Just nu lutar det åt att jag säger upp mitt ridabonnemang, eftersom jag inte tycker att det ger mig tillräckligt mycket glädje. Jag ska dock rida färdigt terminen. Just nu har jag begåvats med två ridabonnemang, då en av mina kollegor "gett" sina resterande lektioner till mig eftersom hon inte hinner utnyttja dem själv. Så ikväll blir det en tur till min nya(ste) ridskola. Spännande!
För ungefär 1½ år sedan återupptog jag så ridningen. Jag rider inte alls i samma omfattning nu som tidigare. Idag har jag mycket svårt att tänka mig att skaffa egen häst igen. Blotta tanken på det får mig att rysa. Det är alltför mycket negativt förknippat med hästägande. Att rida på ridskola passar mig bra eftersom jag kommer dit, gör iordning min häst för veckan, rider, pysslar om hästen och åker hem sen. Jag behöver inte bry mig om stallhyror, foderstat, veterinär, hovslagare, utrustning. Jag behöver inte planera över huvud taget. Perfekt! Trots det känner jag att det är något som saknas när jag rider mina lektioner. Det är för opersonligt. Jag får varken någon relation till hästen eller till stallet där jag rider. Ganska ofta rider jag hästar som jag inte riktigt kommer överens med, hästar jag inte skulle ha ridit om jag fått välja fritt. Det känns lite tråkigt. Just nu lutar det åt att jag säger upp mitt ridabonnemang, eftersom jag inte tycker att det ger mig tillräckligt mycket glädje. Jag ska dock rida färdigt terminen. Just nu har jag begåvats med två ridabonnemang, då en av mina kollegor "gett" sina resterande lektioner till mig eftersom hon inte hinner utnyttja dem själv. Så ikväll blir det en tur till min nya(ste) ridskola. Spännande!
Kommentarer
Trackback
